With somebody else ι Kapitel 6
Tidigare
~ Louis' perspektiv ~
Det blev alldeles för mycket för mig, känslorna kom för fort. Jag tog upp radion, och den krossades i golvet några sekunder senare. Någon minut senare insåg jag verkligen hur löjligt jag betedde mig. Jag föll ner på golvet, tårarna strömmade ner. Allt det här var mitt fel, bara mitt fel. Hade jag ringt eller svarat tidigare den här veckan hade det aldrig blivit såhär. Jag somnade på soffan någon timme senare, som vanligt.
Ett år senare
~ Alice's perspektiv ~
Jag hade kommit in i klassen rätt fort. Men jag hade alltid vart en person som folk gillade, utan att jag förstod varför. Det var lördag morgon och jag hade precis ätit några smörgåsar, och en skål med mjölk och flingor. Jag slog på min macbook pro som jag hade fått i julklapp och loggade in på facebook. Det första jag såg när jag loggade in var något jag absolut inte förväntat mig. Jag var i chock. Jag läste texten om och om igen One direction is coming to Sweden. Jag drog snabbt upp telefonen från fickan och ringde Mathea. En tjej jag lärt känna i min klass. två signaler gick, "Vad vill du? Jag sover". Jag hörde att hon var nyvaken "Mathea, du kommer inte tro mig!" Hon blev helt plötsligt mycket piggare. "Vad? Vad är det? Berätta!", Mathea var en riktig directioner. Och hon visste också att jag kände killarna. "One direction kommer till Sverige i sommar!" Det blev tyst. "VA? ofta? jag kommer till dig så fort jag gjort mig klar!". Hon la på. Jag antog att hon var alldeles till sig just nu.
En halvtimme senare knackade Mathea på dörren. Hon stod och skakade och hennes stora leende smittade av sig på mig. Jag kramande om henne och vi stod glad och hoppade i hallen. Vi gick upp till mitt rum. Som tur var så bodde vi i Stockholm, vilket gjorde det lättare att få fara och se dom. Fast mamma skulle ändå säga ja. Jag slog på WMYB, och vi satt och nynnade till den. Jag skulle äntligen få se mina bästa vänner. Och Louis.
~ Louis' perspektiv ~
Sverige. Det passade utmärkt. Precis då jag glömt henne. Det är klart att jag tänker på henne sådär någon gång, men det har blivit bättre nu. Jag tog mig ett glas vatten, gick ner till bilen och åkte iväg till Harry. Alla andra var redan där. Vi hade tänkt att ha en riktig killkväll eftersom att vi fått ledigt både idag och imorgon. Vi hade nyss vart i Australien, så vi förtjänade det. Vi gick till Nandos, som bara låg runt hörnet. Vi skrattade och umgicks precis som förr. Det kändes bra. Men jag hade henne i huvudet hela tiden.
Två månader senare
~ Alice’s perspektiv ~
Jag vaknade vid två på natten. Jag och Mathea hade bestämt oss för att vara i god tid till konserten. Men vi hade inte fått sova över utanför globen. Jag hade knappt sovit en blund i natt. Jag kollade mig snabbt i spegeln. Jag såg för hemsk ut. Men det skulle fixas. Jag väckte Mathea och vi gick till köket för att äta något. Men jag fick inte i mig mycket, inte Mathea heller. Vi var alldeles för nervösa för att äta.
Vi gick till mitt rum och började fixa oss. Jag vågade mitt hår lite smått. Sen lockade jag Matheas. Vi sminkade oss och sen drog jag på mig ett randigt linne och svarta skinnshorts. Jag tog mitt halsband också, det som jag hade fått av Louis på på flygplatsen.
~ Louis’ perspektiv ~
Jag blev väckt av Harry vid åtta. Jag hade inte sovit så värst mycket i natt. Harry hade snarkat nå förfärligt. Vi skulle vara på plats och signera vid elva. Jag tog en smörgås och öppnade resväskan. Därifrån tog jag en randig tröja och mina marinblåa chinos. Och mina hängslen som vanligt. Jag tog fram vaxet och fixade håret lite snabbt. Både jag och Harry var klara nu så vi gick över till Niall, Zayn och Liam. Zayn var inte riktigt klar än, men vad skulle jag förvänta mig. Klockan hade nu blivit tio. Det var inte så många fans utanför hotellets entre så vi gick ut den vägen. Jag antog att dom flesta köade vid signeringen.
Vi hoppade in i en taxi och åkte iväg. När vi klev ut genom dörren möttes vi av sjungande fans. Det kunde knappast bli bättre. Vi gick in till globen och sedan satte vi oss vid bordet och fans kom in. Alla var glada. Vissa var lugna, vissa grät av lycka, och andra var alldeles hysteriska. Jag hade blivit van vid hysteriska fans, men det skrämde mig fortfarande att folk verkligen var galna i en.
~ Alice’s perspektiv ~
Snart var det dags för mig och Mathea att få gå in. Jag skakade. Men jag var överlycklig. För snart skulle jag få se min allra bästavän. Han som jag inte hade träffat på drygt ett år. Mathea, som hade träffat dom en gång tidigare stod också och skakade. Äntligen, nu fick vi komma in. Jag blev ännu mer nervös. Även fast jag hade träffat alla förut så var jag spänd.
Nu var det dags. Jag var några sekunder ifrån att få se deras underbara leenden. Det första ansiktet jag mötte när jag kom in var Niall’s. ”Hello!” sa han väldigt glatt. De andra killarna hälsade också, och alla var jätteglada. Men Louis som satt längst bort tittade knappt på mig. Han sa bara ”Hi” fort och vände sedan ner huvudet igen. Jag försökte få hans uppmärksamhet ”Hi Lou, it’s me, Alice”. Han brydde sig inte, och han kollade inte ens upp.
jag vet att jag sa att det skulle komma ett i förrgår kväll. Men då gick carro och la sig, osvosv. (jag satt där hon skulle sova) sen igår sov jag hos Emilia. Men nu fick ni er ett kapitel! Kanske kommer ett ikväll. Får se. Jag har lite grejer att göra hos mamma så. Men vi får se. Heips
With somebody else ι Kapitel 5
Jag gav honom en grabbig kram, fast en lite mjukare. ”Do you wanna come with us?”, frågade jag honom. Jag tvivlade starkt på att få ett ja som svar, ”no, I wanna be alone”. Precis var jag hade förväntat mig, men jag lät det vara. Det skulle säkert gå över. ”Bye, call me if you want to talk”, ”bye”. Jag tog på mig skorna och stängde dörren försiktigare än vad jag brukade, gick ner till bilen där Niall satt och väntade. Han kollade på mig med en frågande blick, jag skakade på huvudet som svar.
En vecka senare
~ Alice's perspektiv ~
Han svarade fortfarande inte på mina sms, eller mina samtal. Men nu visste jag anledningen. Det sårade mig, att han inte ville prata med mig, om han nu "saknade" mig så. Det var rätt stor skillnad mellan Sverige och London. Jag har inte riktigt vant mig vid Svenska. Men som tur var så hade vi iallafall flyttat nära min kusin, så jag kände någon här i allafall. Det var skönt att vi hade sommarlov. Så jag har en chans att hinna smälta det här med Louis. Jag hade redan fått det hyffsat fint i mitt rum, och bilder på mig och Lou från år tillbaka hängde på väggarna. Bara av att jag tänkte på honom gjorde mig tårögd. Vilket hände hela tiden. Det blev för mycket. Jag ville inte stanna i det här livet längre, jag la mig ner på sängen och somnade gråtandes.
~ Louis' perspektiv ~
Det hade gått en vecka sen hon åkte, jag var fortfarande lika förstörd som tidigare, om inte mer. Det var rätt skönt att vi hade fått vara lediga i en vecka, men imorgon började allvaret igen. Jag ville ringa henne, och jag ångrade verkligen att jag inte svarade när hon ringde mig. Men nu var det för sent, hon hatar mig säkert. Jag somnade på soffan gråtandes, det hade hänt sex dagar i rad nu. Nästa morgon vaknade jag av att Harry ringde. Jag hade ingen lust att svara, men då kom jag på att det var måndag. Måndag! Jag hoppade upp ur sängen, fan också, tänkte jag. Försenad. Perfekt. Jag svarade, och hörde själv hur sur och trött jag lät. "Lou, where're you??" frågade Harry hysteriskt. "Eh, at home, I just woke up." Harry suckade. "Okey, but try to be here as fast as you can." "I will, bye." Harry la bara på, han sa inte ens hejdå. Det märktes att mitt humör hade smittat av sig på honom. Men vad skulle jag kunna göra? Ens bästavän mest troligt hatar mig, och hon bor flera mil bort. Ögonen fylldes av tårar, jag torkade fort bort dom, gick in på toaletten, stoppade i lite vax och sedan hårspray. Jag klunkade i mig ett glas apelsinjuice, en sista koll i spegeln. Jag såg inte helt ok ut. Jag drog på mig solglasögon, och sen ut till bilen och iväg till studion.
Framme i studion mötte jag killarna. Dom var inte särskilt sura, iallafall inte killarna, men Paul såg inte glad ut, eller ledsen, men sur. "Okey guys, Lets start!" Vi satt mest och klurade på låtar till kommande album. Jag kunde verkligen inte koncentrera mig, jag ville bara ut härifrån. Paul kom fram till mig, det var inte den gladaste minen jag mötte. "Lou, I need to talk with you". Jag suckade tyst för mig själv. Vi gick in till ett rum bredvid. "Louis, you really have to focus on the music, and the band. If you not can handle this, you have to forget her." "I know, but.. It's hard". "I understand. But you have to forget her, or leave the band". "I'll do my best". Vi lämnade rummet och jag gick ut till dom andra. Jag var fortfarande ur fokus, men jag försökte göra så gott som jag bara kunde. Det var bara det att jag inte kunde få ut henne ur mitt huvud.
Efter några timmar for jag hem. Jag satte på radion. The a team spelades. Nu fick det väll ändå vara nog. jag klarade inte av att lyssna på den. För mycket känslor kom. Jag minns så väl hur jag satt i kyrkan, då hon sjöng. Det blev alldeles för mycket för mig, känslorna kom för fort. Jag tog upp radion, och den krossades i golvet några sekunder senare. Någon minut senare insåg jag verkligen hur löjligt jag betedde mig. Jag föll ner på golvet, tårarna strömmade ner. Allt det här var mitt fel, bara mitt fel. Hade jag ringt eller svarat tidigare den här veckan hade det aldrig blivit såhär. Jag somnade på soffan någon timme senare, som vanligt.
Så, där fick ni. Förlåt för att det inte kom något igår. Men var jättetrött och min fantasi låg på botten. Blev inte nöjd med det här kapitlet, det känns för grötigt. Men det kommer ett nytt om någon timme kanske. Hade bara lust att publicera det här nu. puss
With somebody else ι Kapitel 4
tidigare
~ Alice’s perspektiv ~
Jag kollade upp på honom och log som svar. Gav honom en sista kram, sedan började jag och mamma gå mot säkerhetskontrollen. Men vi stannade av att han skrek ”Alice, wait, I’ve got something for you”. Han tog fram en ask från fickan. I asken var det ett halsband med texten forever. Han visade en nyckelring med samma text på. En till kram, och sedan skiljdes vi åt. Han stod kvar ett tag, jag kollade bak flera gånger. Han stod där, log några gånger. Men det var fake leenden, jag såg det så tydligt på honom, även fast vi nu var flera meter ifrån varann. Jag stannade och vinkade, han vinkade tillbaka, sedan gick vi åt olika håll.
~ Louis’ Perspektiv ~
Där stod jag, själv kvar. Hon hade börjat gå mot säkerhetskontrollen. Hon kollade bak många gånger. Jag gjorde allt för att hålla tårarna borta och försökte le mot henne. Hon var så vacker. Och nu skulle jag inte få se henne på ett bra tag. Nu var hon vid säkerhetskontrollen. Hon stannade till, och vinkade mot mig, jag vinkade tillbaka.
Sedan började jag gå ut till bilen. Inne i bilen kom alla känslor. Jag var arg, och ledsen på samma gång. Jag ville inte vara utan henne. Det var nog att vara borta från henne när vi är ute i världen på turné. För då dröjer det inte länge innan vi träffas igen senare. Tårarna började sakta rinna ner för min kind. Jag torkade bort dom och började köra hem. Jag ville bort, bort från verkligheten. Till då, då när allt var bra, då hon och jag var små. Vi hade ju gjort allt tillsammans. Hon hade alltid stöttat mig, genom X-factor, då jag hade haft det svårare. Hon hade alltid funnits där. Jag körde hem, klev ur bilen, smällde igen dörren efter mig. Halvsprang in till lägenheten. Mobilen vibrerade. Harry stod det på displayen. Jag slängde iväg den. Jag hade absolut ingen lust att prata med någon, även fast det sved när jag struntade i honom. Men just nu kändes det som om jag kunde inte styra mina känslor. Tårarna tog aldrig slut. Allt jag såg då jag blundade var Alice, hennes blonda hår, hennes klarblåa ögon. Jag ville inte det här. Hela eftermiddagen låg jag på soffan. I flera timmar säkert. Utan att äta något. Jag hörde telefonen ett hundratal gånger, skulle jag nästan tro. Efter några timmar senare så måste jag ha somnat.
~ Alice’s perspektiv ~
”Hello, this is Lou, I can’t answer right now, leave a message and then I call you later, bye”. Varför svarade han inte? Jag hade nyss landat i Sverige. Han sa ju att jag skulle ringa när jag var framme. Klockan var fyra på eftermiddagen. han var ledig idag, och han har alltid med telefonen vars han än går. Jag började bli orolig, tänk om något hade hänt med honom. Jag tog upp kontaktlistan och tryckte på Harry. Tre signaler gick, fyra, ”Hi Alice, everything’s well?” frågade han. han lät inte lika lugn som alltid. ”The flight did well, but I’m a little bit worried about..”, Harry avbröt mig, ”Lou?”, ”Yes.. He doesn't answer, how did you know? Have something happened?”, ”He doesn't answer on my calls either, Niall and I are on our way to visit him.”, ”okey, text me later, bye”, ”bye”.
~ Harry’s perspektiv ~
jag blev mer och mer orolig för varje minut som gick. Vad skulle kunna hänt med honom? Jag kollade upp mot Louis fönster, det var mörkt. Men hans bil stod på parkeringen, och klockan var bara fem. Jag bestämde mig för att gå upp själv, och Niall fick stanna i bilen. Jag öppnade försiktigt dörren och ropade svagt ”Lou?”. Jag fick inget svar, men jag hörde något litet ljud i vardagsrummet. Jag gick dit och fick se det jag minst hade velat se. Min bästa vän, Louis Tomlinson, låg med rufsigt hår och rödsprängda ögon på soffan. Jag kände att jag blev alldeles kall när jag såg honom såhär. Han behövde inte säga något, jag visste precis vad det handlade om. Vi alla var ledsna, men Louis var helt förstörd. Jag satte mig bredvid honom, vi sa inget. Jag gav honom en grabbig kram, fast en lite mjukare. ”Do you wanna come with us?”, frågade jag honom. Jag tvivlade starkt på att få ett ja som svar, ”no, I wanna be alone”. Precis var jag hade förväntat mig, men jag lät det vara. Det skulle säkert gå över. ”Bye, call me if you want to talk”, ”bye”. Jag tog på mig skorna och stängde dörren försiktigare än vad jag brukade, gick ner till bilen där Niall satt och väntade. Han kollade på mig med en frågande blick, jag skakade på huvudet som svar.
Det vart ett kapitel trotts allt! Jag fick sån lust. Kommentera gärna vad du tycker om den. Ska sova nu, gonatt! xx
With somebody else ι Kapitel 3
tidigare
Jag kollade runt i publiken letandes efter mamma, då såg jag något intressant. En kille i hatt, solglasögon och randig tröja. Tröjan avslöjade allt. Louis hade kommit för att höra mig. Det hade jag nästan kunnat räkna med. Jag gav under sista versen. Och jag fick applåder, även fast man inte brukar applådera i kyrkor. Just i denna stund kändes allt så bra.
Jag och Alice, världens vackraste tjej satt hemma hos mig och väntade på att grabbarna skulle komma. Några minuter senare stod alla samlade i hallen. Vi hade bestämt oss för att gå och äta på Nandos. Att se Alice så glad fick mig att le. Hon hade aldrig vart så här lycklig på ett tag. Bästa kvällen på länge.
~ Alice’s perspektiv ~
Den här kvällen var lätt den bästa på länge. Helene hade också kommit, hela gänget var samlat. Jag var världens lyckligaste, just i denna sekund. Mina vänner var verkligen dom bästa, någonsin. Vid tio åkte vi hem. Jag och Lou lämnade av alla hos dem. Jag skulle få sova hos Louis inatt, eftersom att det blir sista natten tillsammans på ett bra tag. Vi satte på en film som vi somnade till.
Halv åtta vaknade jag av något lät från köket. Jag öppnade ögonen och upptäckte att Louis inte låg bredvid mig. Jag gick upp till köket, och där stod han och gjorde frukost. Han såg bara för söt ut i hans morgonfrisyr. Jag tog fram telefonen, gick in och tweeta ”spending my last hours in UK with my best friend @louis_Tomlinson. xx” Lou och jag gick ut på balkongen där vi satt och åt frukost. Solen lyste, allt var perfekt, om bara tiden kunde stanna. Jag hade gett vad som helst. Vi satt ute ett bra tag. Helt plötsligt hade klockan blivit så mycket som nio. Jag gick in och letade något att ha på mig. Det fick bli mina coverse, jeansshorts, ett USA linne och en jeansjacka över det. Jag började sminka mig, och satte upp håret i en knut. Lou skulle skjutsa mig och mamma till flygplatsen. Ett tag senare satt vi alla tre i bilen. Jag satt och kollade ut genom fönstret under hela bilresan, det var svårt att hålla tillbaka tårarna.
Väl framme vid flygplatsen började tårarna rinna. Jag kramade Louis, länge. Jag ville aldrig släppa taget. Vad hade jag gjort för att förtjäna det här? Livet var inte rättvist. Han drog undan mitt hår och torkade bort mina tårar, pussade mig på pannan, och viskade ”Everything’s gonna be alright, nothing’ll change. Just call me if you need me.” Jag kollade upp på honom och log som svar. Gav honom en sista kram, sedan började jag och mamma gå mot säkerhetskontrollen. Men vi stannade av att han skrek ”Alice, wait, I’ve got something for you”. Han tog fram en ask från fickan. I asken var det ett halsband med texten forever. Han visade en nyckelring med samma text på. En till kram, och sedan skiljdes vi åt. Han stod kvar ett tag, jag kollade bak flera gånger. Han stod där, log några gånger. Men det var fake leenden, jag såg det så tydligt på honom, även fast vi nu var flera meter ifrån varann. Jag stannade och vinkade, han vinkade tillbaka, sedan gick vi åt olika håll.
Höll nästan på att glömma er. Tänkte fixa kapitlet direkt då jag kom hem, men då hade ju Liam twitcam, så jag liksom glömde! Hoppas att ni inte missade den! Så grymt braaa. Kommer inget mer kapitel idag, men imorgon! pusshej. xx
aonedfanfic.blogg.se
With somebody else ι Kapitel 2
tidigare
~ Louis’ perspektiv ~
Två månader. Jag stelnade till när hon sa det. Om två månader skulle jag och en av mina bästa vänner vara flera mil från varann. Jag kände tårarna tränga fram. Jag försökte trycka bort dom. Jag ville inte att hon skulle se mig gråta. Men det var svårt. Det här är något av de värsta som hänt. Vi sa inget mer på ett tag. Till slut somnade hon i min famn.
~ Alice’s perspektiv ~
Dagen var här, sista dagen innan vi åker till Sverige. Mitt långa blonda hår var lockat och jag hade på mig en vit tubklänning. Jag letade i mitt smyckeskrin efter några örhängen. Jag hittade några med vita fjädrar, perfekt! Jag var klar. En kvart senare satt jag och mamma i bilen på väg mot kyrkan. Hela jag skakade, jag skulle sjunga solo. Inför alla föräldrar och de från min skola. Även systrar, och bröder. Jag visste att jag var bra på att sjunga, Louis och de andra killarna hade sagt det flera gånger. Men jag hade inte uppträtt många gånger. Jag hade övat hela kvällen igår, så jag kunde bara hoppas på det bästa nu.
Jag och mamma var tidiga. Högstadiet höll fortfarande på. Utanför porten stod Helene, min närmsta tjejkompis. Hennes bruna långa hår var plattat, och hon hade en ljusrosa sidenklänning. min och hennes mamma gick bort en bit och började prata. Helene kramade om mig, länge. ”I can’t belive that you’re leaving tomorrow”. ”not me eather”, svarade jag. En tår trängde sig fram. Hon släppte mig och torkade bort mina tårar, sedan log hon, och jag kunde inte låta bli att göra det samma. Även om jag var ledsen. Vi flyttade oss längre från porten och högstadieeleverna kom ut. Jag och Helene gick in och satte oss. Efter en kvart var kyrkan full igen. Vi satt och lyssnade på de andra klasserna som var före oss. Sedan var det vi. Jenna höll tal i våran klass. Sist av allt skulle jag sjunga. Så jag fick sätta mig ett tag. Och efter tio minuter fick jag gå upp igen. Jake spelade gitarr medan jag sjöng The A team med Ed Sheeran. Jag kollade runt i publiken letandes efter mamma, då såg jag något intressant. En kille i hatt, solglasögon och randig tröja. Tröjan avslöjade allt. Louis hade kommit för att höra mig. Det hade jag nästan kunnat räkna med. Jag gav under sista versen. Och jag fick applåder, även fast man inte brukar applådera i kyrkor. Just i denna stund kändes allt för bra.
Det blev inte så långt. Men slängde ihop det här snabbt igårkväll. Hoppas det duger. Det kommer ett till kapitel senare idag. Slutar 15.30, så är inte hemma förrän vid fyra, men det kommer ett kapitel iallafall!
litet meddelande
With somebody else ι Kapitel 1
~ Alice’s perspektiv ~
Det fanns inget jag kunde göra åt det här. När man är 17 år får man inte bestämma mycket själv. Jag tog upp mobilen som vibrerade i fickan.”boo bear” stod det på skärmen. Jag blev glad av att se hans namn på displayen. ”Hi!” sa jag och försökte låta glad. Jag ville inte att han skulle märka att jag var ledsen. ”Hello sweetie!” Svarade han tillbaka. Jag hatade när han kallade mig sådana fåniga namn, men jag hade blivit van. ”Come to my place?” Frågade han. ”Yes! sure. I’ll be there in twenty minutes”. ”Good, byee” ”bye”. Jag gick in till toaletten och tvättade bort mascaran som hade runnit ut och stoppade på nytt, drog på mig min Jofama - by Kenza skinnjacka, knöt mina converse och hoppade på cykeln. Louis bodde bara fem minuter bort med cykel. Vid dörren möttes jag av en glad Niall med en smörgås i handen, ”förvånande” tänkte jag för mig själv. Vi hade inte träffats på ett tag eftersom att killarna nyss hade varit på US-turné. Jag gav honom en kram och snart stod alla killarna i hallen. Det var skönt att se dom igen. Vi satte oss framför teven och Harry slog igång fifa. Det vanliga. Vid tio drog killarna hem, men jag stannade hos Lou. Vi slog av teven och satt och pratade ett tag. Det blev tyst, och efter ett tag frågade Lou, med en väldigt lugn röst, och lite nedstämd också, ”When do u move, to sweden?”. Jag kände hur mina ögon vart tårfyllda när han nämnde det. ”about 2 months.” Jag hade inte tänkt på att det bara var två månader, dagen efter skolavslutningen. Jag fällde några tårar. Louis sa inget, han drog mig närmre honom.
~ Louis’ perspektiv ~
Två månader. Jag stelnade till när hon sa det. Om två månader skulle jag och en av mina bästa vänner vara flera mil från varann. Jag kände tårarna tränga fram. Jag försökte trycka bort dom. Jag ville inte att hon skulle se mig gråta. Men det var svårt. Det här är något av de värsta som hänt. Vi sa inget mer på ett tag och till slut somnade hon i min famn.
Vet att det inte har hänt så mycket än, men det blir nog mer "drama" vid kapitel 4/5 nå sånt där. Ett nytt kapitel kommer ut imorgonbitti! Jag lovar att det kommer. Om jag inte försover mig. Gonatt! xx
With somebody else ι Inledning/handling
~ Alice’s perspektiv ~
Jag satt på min säng och stirrade på de tomma kartongerna som snart skulle fyllas medan jag fällde en tår. Det kunde bara inte vara sant att jag snart skulle skiljas från min allra bästa vän. Jag och Louis hade ju varit bästa vänner ända sen första gången vi träffades. Då jag precis hade flyttat hit till England från Sverige. Ju mer jag tänkte på det desto mer tårar strömmade ner för mina kinder. Det var omöjligt att hålla tillbaka tårarna, jag la mig ner och tårarna fortsatte strömma ner. Mamma och Peter, min styvpappa skulle nu skiljas. Jag och mamma skulle flytta hem till Sverige igen, eftersom att all släkt fanns där. Men jag stannar hellre här, jag har inga vänner i Sverige, eftersom att jag bara bodde där dom 5 första åren av mitt liv. Jag torkade bort tårarna och satte mig upp igen.
bilder från: we♥it
Inledningen blev väldigt kort, men tyckte att det räckte som inledning/handling. Kapitel 1 kommer upp idag! jajamen. Om typ en timme eller så. Ska bara duscha innan. Ha det!
VAS HAPPENIN?
